I huvudet på en #hcpmamma del 12.
Att göra karriär har ett pris? Jag läste den här krönikan av Jenny Strömstedts i Expressen i helgen. Sedan stod jag 2timmar och skrev ett blogginlägg som jag aldrig delade. Jag behövde kanske bara skriva av mig. Men här kommer en kortis på det jag skrev för jag tycker det är lite tänkvärt. Jag blir så vansinnigt så trött på inskränkta hemmamorsor som anser att det bara finns ett sätt att leva rätt på. Ingen av dem skulle missunna en mamma (men skulle troligtvis bli avundsjuka) 4dagar på spa i present av sin man medan han är hemma och tar hand om bebisen – Men gå för fasen inte upp och ställ dig på mello-scen en lördagskväll och skapa din framtid och kom hem som en lycklig euforisk och glad mamma”.
Man hör väldigt ofta människor säga “det viktigaste är att barnen mår bra”. Näe! säger jag. “Det viktigaste är att JAG mår bra för DÅ mår mina barn bra”.
De flesta av oss normala kloka kvinnor älskar ju våra barn, men vissa av oss blir galna, tjuriga och deprimerade om vi inte får arbeta och ha ett liv utanför hemmet i lagom doser redan efter 5-6månader eller i vissa fall även tidigare. Det finns så många bittra hemma-morsor som offrar sina drömmar för sina barn “bara för man ska”. En sån morsa skulle jag aldrig vilja ha. Förstå vad oönskad man skulle känna sig då, min mamma började plugga till lärare och bodde Uppsala i veckorna när jag var knappt 5år och pappa jobbade som frisör 9-18 = lååånga dagar på dagis. Ok jag hatade dagis…
Mest för att jag inte kunde förstå varför i hela friden jag behövde vara där? Jag kan väl ändå ta hand om mig själv (4år 9mån). Så jag rymde hem, det var flera gånger som dagis-fröknarna hittade mig sitta och gunga hemma på tomten. I harmoni och frihet, lugnt och skönt, det gick ju hur bra som helst, vad skulle jag behöva vara på dagis för? Det spelade väl ingen roll om mamma var i Uppsala och pappa jobba.
Jag protesterade hej vilt när pappa skulle lämna mig på dagis jag minns hur jag sitter med pappa i hallen på dagis jag grina och jag grina. Men min pappa är ju rätt klok och han förstod ju att fanns en anledning till att jag grinade. Troligtvis kom han försent till sin första kund den dagen. Men han och dagisfröken Gudrun fick till slut ur mig vad problemet var. JAG VILL INTE SOVA MIDDAG! Och efter det så ändrades rutinerna på dagis och JAG behövde inte lägre sova middag. Och då var det väl ändå lite ok att vara där. För den sköna tiden var ändå den när nästan alla barn gått hem och jag och syrran var sist kvar med personalen. Den tiden gilllade jag.
Kan det kanske vara den lilla händelsen redan då som fyra-femåring som jag lärde mig att “EN människa KAN gör skillnad”? Och den lilla viktiga detaljen att jag hade kloka, trygga föräldrar som faktiskt lyssnade på mig redan då.
För tänk, mina föräldrar åkte dessutom utomlands utan mig och syrran när jag var bäbis!!! Och några få gånger till under min uppväxt. Sånt är ju nästan förbjudet enligt någon oskriven lag i det här landet nuförtiden. Men herreguud både jag och min syrra älskade min farmor och farfar och dom oss och där var vi då. Fatta lyckan när mamma och pappa sedan kom hem efter en vecka, den var ju hundra resor häftigare än saknaden de första timmarna efter dom hade åkt (för mer saknad än så var det ju inte).
Tiderna förändras och ibland tror jag många glömmer bort hur det var att vara barn. Ibland tror jag vi undervärderar intelligensen hos små barn. Jag tror vi underskattar värdet att få vara utan sina föräldrar. Jag tror barn föds kloka och endast behöver trygghet och kärlek och det viktigaste av allt GLADA FÖRÄLDRAR.
“Man skall överväga sina val ordentligt. Om man i efterhand inser att man offrade något då kan man inte ha tänkt ordentligt innan” ~ @lilbellula
Marie H Fahlberg
Utsedd till årets eldsjäl av VH Assistans 2013
Vinnare av IFOPAs Jennie Peeper Outstanding International Leadership Award 2012.
Nominerad till David Legas stipendium 2012.
Inga kommentarer